Allt gick bara bättre och bättre under hösten, och hon var så himla underbar. Hon började bygga mer muskler, och så. Jag lärde mig mer på henne också. På hösten började jag ta lektioner för Viveca på Judith, i dressyr. Kommer ihåg det så väl. Jag red även Nelly, en ponny, en gång i veckan under hösten 2010, och våren 2011. Sista april 2011, alltså på valborgsmässoafton så gick mamma och jag rundan, med Judith(eller jag red, och mamma gick). Då såg vi en orm, precis som förra valborgen. ;)

Någon gång under början på 2011 fick Judith en hovböld, så vi gick bara ut och gick med henne(för man ska ju röra på dem ändå). Wilma följde med mig till stallet, då red jag barbacka på Jägarn, och hon på Judith, runt rundan. Wilma har även ridit ut på Judith, och så red jag Jägarn då. Och så har hon skrittat, travat och galopperat lite på Judith. Och skrittat Jägarn ifrån ridhuset :) Jenny har även ridit Judith två gånger, i skritt trav och galopp. Nora har skrittat och travat på Judith.

Jag började ta hopplektioner för Viveca, istället för dressyrlektioner. I början var Judith jättepigg, och jag kunde bara hoppa på volt, men det gick bttre och bättre. De första gångerna hade jag dessutom dressyrsadel, vilket jag inte rekomenderar att hoppa i. x) Sedan fick jag låna Ingers(ägaren till Judith) hoppsadel, men den låg inte så bra på Judith. Det gick bara bättre och bättre med hoppningen, och jag har hoppat banor på 80 och enstaka hinder på 85 med henne. Dock är hon fortfarande väldigt pigg, och drar gärna i väg. Dessutom är inget hopp likt det andra. Ibland pluppar hon över hindret, och ibland tar hon ett helikoptersprång. På sommaren gick hon i en sommarhage, och alla typ bråkade om henne xD När Gazela kom till stallet(ponnyn jag rider nu, en gång i veckan), så ''snodde'' hon Judith, och blev väldigt sur om någon annan försökte vara med Judith. När man tog Judith ur hagen, så stod Ella och gnäggade efter henne. Jag hoppade Judith på pelhamstång någon gång i september, eller augusti. Det resulterade ett himla studsande, upp och ner. Sedan var det den misslyckade blåbärshoppningen, som jag helst inte vill tänka på. Hm. Jag skulle hoppa ynka 50 cm på Judith, men nejdå. Det gick ju inte för sig. Hon vägrade FEM gånger på sex hinder. :/ Två gånger på ettan, en gång på tvåan, och två gånger på trean. Misslyckat var ordet. Blev så besviken, men nu känner jag att det inte gör något längre. Jag menar, den tanten(hon är 19 men betéer sig som 4) har ju inte varit iväg och tävlat på tio år, MINST. Färgglada bommar, som glänser, massa publik, you name it. Inte så lyckat, nej. Men jag vet ju att vi kan bättre, att vi kunnat klara det lätt om det inte vart tävling. Dock trodde jag ju knappast att hon skulle stanna, hon drog ju liksom på träningarna. Så jag hade inget spö, och pelhamstången. Jaja. Gjort är gjort. ;)

Mer kommer inom kort :)


Wilma och Judith, i somras :)


Judith och gänget i sommarhagen c:


Wilma och Judith :)


Judith ♥


/Alba

Specialisten på hovvård är hovslagaren. Hovslageri omfattar dock flera olika moment. Förutom att sko hästen, så vårdar hovslagaren också hovarna, bland annat genom verkning, att hoven klipps ner och filas. En hovslagare kan även med hjälp av olika skor, eller genom verkning, motarbeta fel i hovarna, rörelsefel och även anatomiska fel i ben och leder.

/Alba

Hoven kräver god omvårdnad och skötsel för att hästen ska må bra.

Sedan lång tid tillbaka har man satt skor på hovarna, man skor hästen, för att skydda hovarna från slitage. Hästskorna måste bytas ut, allteftersom hästens hovar växer. Man skor om hästen var sjätte till åttonde vecka, eller om hästen har tappat en sko. En del hästar som inte rids så hårt behöver inte skor alls. Detta kallas att hästen går barfota. Ibland skor man även bara framhovarna och bakhovarna verkas och behålls barfota. Hästens hovar växer ca 8-10 mm i månaden. Om man väntar för länge med att verka hästen så att hoven växer utanför skon hämmas stötdämpnings- och hovmekanismen. Följden av detta kan även bli att trakterna spricker då de inte får något stöd när de pressas utåt och för att de är låsta ifrån att fjädra inåt av det övervuxna hornet.

Undersidan av hoven behöver rengöras regelbundet för att undvika infektioner. Till detta används en hovkrats som man använder för att kratsa bort smuts, eventuell sten som fastnat och för att komma åt under skon. Dålig rengöring av hoven kan leda till sjukdomar i hoven.

Numera finns även en rad olika hovoljor som penslas på hästens hovar. De flesta av dessa har dock inga egenskaper som påverkar hoven, utan detta är snarare för att ge hoven glans och djupare färg och därför ett snyggare intryck.

/Alba

Hästens hovar utger ett mycket viktigt organ för hästen och har en rad skyddande egenskaper för att hjälpa hästens rörelser. När hästen rör på sig sker det växelvis en utvidgning och sammandragning i hovarnas bakre delar. Denna rörelse kallas hovmekanism och är det som ger hoven dess stötdämpande och blodpumpande egenskaper.

När hästen belastar hoven så tas stöten först upp av strålen och den elastiska putan som finns inne i hoven. Putan trycks då utåt åt sidorna och pressar hovbrosket utåt. Hovbrosket i sin tur pressar de bakre hovväggarna utåt så att hoven utvidgar sig ca 5-10 mm på varje sida. Detta gör stöten mot marken lite mer elastisk och skyddar hästens senor och leder. Man uppskattar att ca 70 % av all stötdämpning hos hästen sker i hoven.

Hästens hovar fungerar även som en extra blodpump som hjälper hjärtat pumpa blodet runt i kroppen. Den elastiska putans utvidgning och sammandragning pumpar även blodet från benen och tillbaka upp till hjärtat. Denna egenskap är även viktig för att hoven ska kunna omsätta de näringsämnen som behövs för att hovarna inte ska bli spröda och svaga.

Hästens hov fungerar även som skydd, ungefär som människans nagel. Den skyddar hästens fötter och ben från slag, nötningar och uttorkning. Hästens hov består av känsliga inre delar som skyddas av hornet på hovens utsida.

Hovarnas utseende och kvalité påverkas av flera faktorer exempelvis arv, levnadsmiljö, foder och även hur hästen rör sig. Hästen lägger ca 60 % av sin vikt på frambenen, vilket gör att framhovarna oftast är något större än bakhovarna. Ibland kan hovslagaren tvingas sätta en skostorlek mindre på bakhovarna. Framhovarna brukar även vara något rundare än bakhovarna.


/Alba

Hov

Genomskärning av hov från undersidan Detaljer: traktvägg (1), ball (2), stråle (3), mittstrålfåra (4), sidostrålfåra (5), trakthörn (6), hörnstöd (7), traktvinkel (8), horn- eller hovväggens yttre lager (9), hornväggens inre lager (10), vita linjen (11), strålspets (12), sula (13), tåvägg (14), hur man mäter hovens bredd (15), sidovägg (16), hur man mäter hovens längd (17)

En hov är den undre delen av foten på en häst och andra uddatåiga hovdjur. För att hoven ska fungera krävs en snillrik konstruktion med såväl hårda som mjuka delar. Det hårda skalet som vi ser mest av motsvarar människornas naglar. Hos hästen fungerar hoven både som stötdämpning, skydd och för att hjälpa hjärtat att pumpa blod till resten av kroppen.

Hovens anatomi

I en genomskärning av hoven ser man de tre benen i hoven - hovbenet längst ner, strålbenet och den nedre delen av kronbenet. De rosa delarna är mjuk hud och kött, de bruna delarna utgör hovväggarna, den mörkgrå delen är hästens sula, den orange utgör tåkappan och den gula delen är putan inne hoven som fungerar som stötdämpare och blodpump.

Hovens olika delar har speciella benämningar, vilket framgår av bilden intill. Dessa olika delar har alla sina olika funktioner som skyddar hästens ben.

Hoven i sig brukar delas in i tre delar - tådelen, bakdelen och balldelen. Dock har dessa tre delar inga naturliga avgränsningar. Det finns även tre ben inne i hästens hovar - hovbenet, strålbenet och den nedra delen av det rätt så korta kronbenet.

Hovväggen, eller hornväggen som den även kallas, utgörs av hovspetsen, sidoväggarna, trakten och ballen. Hovväggens innersida består av tunna lameller som är fogade i varandra och förbundna med hovbenet. På så vis hålls hoven på plats. Hornväggen ser ofta ut att ha små horisontellt löpande räfflor högst upp vid kronan, där hoven möter hästens ben. Detta beror på att hoven växer nedåt från kronranden och räfflorna är i själva verket tusentals små rör som sitter fasklistrade vid varandra med ett mellanliggande hornlager. Kronranden eller kronvallen avsöndrar ett slags lack som skyddar hornet från fukt och torka och detta leds neråt genom rören. Hela hovväggen skyddas av en slags glasyr som är vattentät och mycket tålig. I hovväggen finns inga nerver, vilket gör att hovslagaren kan slå in hästskosöm i hovväggen utan att hästen känner detta.

I höjd med ballen är hovväggen urgröpt. Där börjar strålen med strålskänklarna. Strålen är kilformad och urholkad vilket i sin tur ger ett extra grepp.Om strålen är frisk och normalt utvecklad kommer strålen att vara i kontakt med marken när hästen sätter ner hoven. Stötvågorna som då uppstår fångas delvis upp tack vare strålens elasticitet. Strålen gör det också möjligt för hästen att känna underlaget. Sulan har en lätt konkav form, och ger hästen ett bättre grepp mot underlaget. Är sulan korrekt utformad så kommer den inte att vidröra marken, utan all stötuppfångning sker av hovväggen och strålen.

Innanför hästens sula finns de känsliga delarna av hästens hovar, den så kallade kötthoven, och innanför strålen ligger ballgropen. Dessa känsliga delar hjälper hästen att känna av marken den går på. Inne i kötthoven finns även en elastisk blåsa, den så kallade putan och det är den som fungerar som blodpump och stötdämpning i hoven.


/Alba

Hästens starka sinnen beror bland annat på deras starka instinkter som kommer från tiden som förhistoriska vildhästar. Med hjälp av sinnena har hästarna kunnat fly från fiender och kunnat överleva, även i ogästvänliga klimat. Men hästarna tar även hjälp av sina instinkter som tamhästar.

Många hästar har bland annat starka instinkter för att hitta hem. Om en häst rymmer eller kastar av sin ryttare så springer de oftast hem. Likaså om de känner av någon fara, så vill de oftast vända hemåt. Forskarna tror att detta hänger ihop med hästens luktsinne, eftersom hästarna verkar ha lättare att hitta hem om det är vindstilla eller om vinden blåser från stallet och mot dem. Hästar är även vanedjur och kan eventuellt även hitta hem med hjälp av de vägar man brukar rida dem på.

Att hästen är ett vanedjur märks även då många hästar oftast blir otåliga om man väntar med att ta ut dem i hagen en dag eller om man är försenad med kvällsmaten. Hästen har dock inget begrepp om tid utan går på vana. Hästar kan till exempel lära sig att höra skillnad på ryttarens eller ägarens fotsteg och hur de låter när det är dags att fodra. Men hästar som har tillräckligt med bete i hagen, eller tillgång till hö i hagen är inte lika benägna att bry sig om ifall det är dags att komma in.  /Alba

Ibland när man ser hästar slåss så både sparkar de och biter ganska hårt, vilket gör att man ibland tror att hästens känsel inte är så utvecklad som hos andra djur eller hos oss människor. Men faktum är att hästarna har en väldigt känslig hud och kan känna när små insekter eller flugor sätter sig på dem, redan innan de biter. Hästens hud har små, små muskler som den kan dra ihop, därför kan det rycka till i hästens hud ibland. Detta gör de bland annat för att jaga bort flugor. Vissa delar av hästen har även tunnare hud där de även är känsligare, bland annat i ansiktet, på benen och på magen. Manken är mycket känslig och det är oftast här som hästar kliar varandra och genom att klia eller gnugga manken kan man även lugna en stirrig häst. Det sägs att endorfiner frigörs i kroppen hos hästen om de klias på manken eller i mankammen.

Känselhåren runt hästens mule är väldigt viktiga känselorgan hos hästarna.

Hästar använder oftast munnen, manken och hovarna för att känna men de har även känselhår runt mulen och ögonen. En del väljer att klippa eller raka bort dessa, vilket är vanligt inom utställningsvärlden, men dessa känselhår fyller en viktig funktion för hästen och används ungefär som morrhåren på en katt. Hästar använder känselhåren för att känna sig fram. De talar om för hästen vad som finns nära ansiktet, eftersom hästarna inte kan se gräset de äter när de betar. Hästen kan även använda känselhåren i kombination med lukt och smak för att rensa ut sin mat, t ex om smuts eller främmande objekt hamnat i deras foder, eller för att ta ut det godaste först. Detta gör de då med överläppen som även den är mycket känslig, och används ungefär som en elefants snabel. Forskare tror även att tryck mot överläppen frigör endorfiner, precis som i manken, som lugnar hästen. Därför används ibland en brems (ett verktyg med ett snöre som snurras på hästens mule), när t ex hästen ska få tänderna raspade, då detta lugnar ner skärrade eller otåliga hästar.

Hästens känsel är det vi människor utnyttjar mest när vi rider. Bland annat utnyttjar vi känsel när vi använder våra hjälper som skänklarna eller när vi skiftar vår vikt och använder oss av vikthjälperna. Hästar kan även känna små, små kramningar på tyglarna av ryttarens händer. Då hästens mun är mycket känslig kan man även skada hästen genom att dra för hårt i tyglarna. Hästar som ibland utsätts för mycket kraftiga hjälper, t ex om de rids av obalanserade ryttare eller ryttare som har hårda skänklar och händer, kan ibland tappa känseln för just dessa hjälper. För att förfina hjälperna kan ryttarna ta hjälp av sporrar och spön för att förfina sina egna ben eller händer.

/Alba

Genom att röra på öronen kan hästarna filtrera varifrån ljud kommer och höra dem bättre

Hästens hörsel är betydligt bättre än människans och även om hästen inte förstår ord för ord, så är hästarna väldigt känsliga för tonfall och röstlägen och kan därför uppfatta om människan är arg, ledsen eller glad, likaså om hästen får beröm eller inte. Dock kan hästen, ungefär som hundar lära sig skillnaden mellan olika kommandon som ja, nej, halt, eller till och med vilken gångart man vill att de ska gå i. Hästarna hör även saker på väldigt långt håll och hinner oftast reagera väldigt snabbt på dessa.

Hästar har även ett större omfång av ljud och kan utskilja riktigt höga eller låga toner som vi människor inte hör. Människan hör ljud med en frekvens på högst 20 000 svängningar per sekund medan hästarna kan höra upp till 25 000. Hästarna kan även lokalisera ljuden bättre och höra varifrån de kommer. Bland annat har hästarna till hjälp att de kan vrida sina öron åt det håll ljudet kommer ifrån för att på så sätt fånga upp ljudet bättre. Öronen styrs av sexton muskler och kan vridas 180 grader. Därför har hästen ett uppfång på 260 grader runt kroppen. Hästen kan även stänga ute ljud genom att lägga öronen platt bakåt mot nacken. Precis som hos människan och många andra djur så avtar hörseln något när de blir äldre.

/Alba

Hästen är det landlevande däggdjur som har störst ögon i jämförelse med kroppen. Ögonen är även uppbyggda med en näthinna som är placerad snett i förhållande till linsen. Detta på grund av att hästens ögon sitter på vardera sida om pannan och detta är nödvändigt för att hästen ska kunna se och fokusera på olika sträckor. Ögonens placering gör även att synfältet sträcker nästan helt runt omkring hästens kropp men även att hästen inte ser samma saker med båda ögonen. De två olika bilderna sammanfogas i hästens hjärna, men avgränsas i mitten av ett litet fält, hästens blinda punkt. För att verkligen se detaljer så förstoras bilden i hästens hjärna med över 50 % och hästar är även väldigt känsliga för rörelser och upptäcker dessa väldigt snabbt, även detta ett arv från tiden som vildhäst. Det kan förklara varför en del hästar lätt kan bli rädda för plötsliga rörelser eller objekt som flyttas av vinden.

Hästar kan fokusera på längre avstånd genom att höja huvudet

Synfältet sträcker sig i halvcirklar på vardera sida om hästens kropp. Hästen har dock inget synfält precis rakt bakåt över ryggen och synfältet rakt fram är något begränsat, även om de kan se och även bedöma avstånd om de tittar rakt framåt med båda ögonen. För att kunna se rakt bakåt måste hästen vrida något på huvudet. Hästen fokuserar för att se klart genom att lyfta eller sänka huvudet. Med sänkt huvud ser hästen saker på nära håll tydligare medan de lyfter huvudet för att se saker på långt håll. Detta är bland annat viktigt att tänka på när hästen ska hoppa. Får den inte titta upp och se hindret så kommer den inte hinna se det tidigt nog för att klara hindret. Hästen kan dock inte se ett hinder under sig precis när den hoppar över det, inte heller kan den se gräset den äter om den har sänkt huvudet för att beta. När hästen betar kan den dock se rakt framåt, åt sidorna och bakåt mellan bakbenen. Synfältet är väl utvecklat från den tiden då hästen levde vilt och var tvungen att hålla utkik efter rovdjur. Det är även bevisat att tama hästar har lättare att se på nära håll, men svårare att se på långt håll, medan en vildhäst ser bra på långt håll och sämre på nära håll. Genom att se nästan 360 grader runt sig så kan hästen alltid upptäcka en fiende tidigt. Ädlare hästraser som t ex det arabiska fullblodet har plattare panna som gör att de har lättare att se framåt. Står man dock mitt framför hästen ser den oftast en bara som en grumlig skugga och därför är det bättre att stå lite vid sidan av.

Färg, ljus och djupseende

Äpplena i översta raden visar hur människor skulle se ett rött respektive grönt äpple medan de nedre visar hur en häst skulle se samma äpplen

Hästens förmåga att se färger är ganska omdiskuterad och inte helt utforskad, men många forskare är överens om att hästar, och även andra djur, snarare ser skillnaderna i nyanserna istället för rena färger. Man tror att hästen har en förmåga att kunna skilja på två eller tre nivåer av ljus. Studier har visat att hästarna kan skilja rött och blått från grått, men dock inte grönt från grått eller vitt. Troligtvis ser de grönt, gult, blått och rött som samma färg, då troligtvis en gröngul ton. En del hästar kan även ha problem med vita färger, t ex om en vit plastpåse ligger på marken, då vitt avgränsar sig väldigt tydligt mot bakgrunden. Detta kan dock även vara till fördel om man använder vita staket. Det är väldigt vanligt att hinder är målade vita med avgränsande färger och de ses då tydligt av hästen. Man ska undvika att ha hinder som är i ungefär samma ton som underlaget då hästen inte kommer att se detta. Undersökningar har även visat att en häst har lättare för att se ett hinder som är målat i två eller tre kontrasterande färger, än ett hinder som enbart är målat i en färg.

Hästens ögon behöver även längre tid på sig att ställa om sig från ljus till mörker, oftast så lång tid som en timme. Därför kan även många hästar reagera negativt om de ska in i ett mörkt stall, eller lastas i en transport. Men när hästens ögon har anpassat sig ser de i regel bättre än människan i mörker.

Hästar har inte heller något djupseende, så hål, gropar och diken är oftast bara svarta fält i hästens ögon. En mörk transport eller ett dike kan därför även verka bottenlös och skrämmande för en häst. Men djup, avstånd och sådana saker som storlek och form är något som går att träna hästen till att se, även om detta kan ta flera år. En hopphäst som ofta måste bedöma storlek, form och avstånd på en hoppbana och hinder har därför lättare för att utveckla dessa sätt att se.


/Alba