Hoven kräver god omvårdnad och skötsel för att hästen ska må bra.

Sedan lång tid tillbaka har man satt skor på hovarna, man skor hästen, för att skydda hovarna från slitage. Hästskorna måste bytas ut, allteftersom hästens hovar växer. Man skor om hästen var sjätte till åttonde vecka, eller om hästen har tappat en sko. En del hästar som inte rids så hårt behöver inte skor alls. Detta kallas att hästen går barfota. Ibland skor man även bara framhovarna och bakhovarna verkas och behålls barfota. Hästens hovar växer ca 8-10 mm i månaden. Om man väntar för länge med att verka hästen så att hoven växer utanför skon hämmas stötdämpnings- och hovmekanismen. Följden av detta kan även bli att trakterna spricker då de inte får något stöd när de pressas utåt och för att de är låsta ifrån att fjädra inåt av det övervuxna hornet.

Undersidan av hoven behöver rengöras regelbundet för att undvika infektioner. Till detta används en hovkrats som man använder för att kratsa bort smuts, eventuell sten som fastnat och för att komma åt under skon. Dålig rengöring av hoven kan leda till sjukdomar i hoven.

Numera finns även en rad olika hovoljor som penslas på hästens hovar. De flesta av dessa har dock inga egenskaper som påverkar hoven, utan detta är snarare för att ge hoven glans och djupare färg och därför ett snyggare intryck.

/Alba

Hästens hovar utger ett mycket viktigt organ för hästen och har en rad skyddande egenskaper för att hjälpa hästens rörelser. När hästen rör på sig sker det växelvis en utvidgning och sammandragning i hovarnas bakre delar. Denna rörelse kallas hovmekanism och är det som ger hoven dess stötdämpande och blodpumpande egenskaper.

När hästen belastar hoven så tas stöten först upp av strålen och den elastiska putan som finns inne i hoven. Putan trycks då utåt åt sidorna och pressar hovbrosket utåt. Hovbrosket i sin tur pressar de bakre hovväggarna utåt så att hoven utvidgar sig ca 5-10 mm på varje sida. Detta gör stöten mot marken lite mer elastisk och skyddar hästens senor och leder. Man uppskattar att ca 70 % av all stötdämpning hos hästen sker i hoven.

Hästens hovar fungerar även som en extra blodpump som hjälper hjärtat pumpa blodet runt i kroppen. Den elastiska putans utvidgning och sammandragning pumpar även blodet från benen och tillbaka upp till hjärtat. Denna egenskap är även viktig för att hoven ska kunna omsätta de näringsämnen som behövs för att hovarna inte ska bli spröda och svaga.

Hästens hov fungerar även som skydd, ungefär som människans nagel. Den skyddar hästens fötter och ben från slag, nötningar och uttorkning. Hästens hov består av känsliga inre delar som skyddas av hornet på hovens utsida.

Hovarnas utseende och kvalité påverkas av flera faktorer exempelvis arv, levnadsmiljö, foder och även hur hästen rör sig. Hästen lägger ca 60 % av sin vikt på frambenen, vilket gör att framhovarna oftast är något större än bakhovarna. Ibland kan hovslagaren tvingas sätta en skostorlek mindre på bakhovarna. Framhovarna brukar även vara något rundare än bakhovarna.


/Alba

Hov

Genomskärning av hov från undersidan Detaljer: traktvägg (1), ball (2), stråle (3), mittstrålfåra (4), sidostrålfåra (5), trakthörn (6), hörnstöd (7), traktvinkel (8), horn- eller hovväggens yttre lager (9), hornväggens inre lager (10), vita linjen (11), strålspets (12), sula (13), tåvägg (14), hur man mäter hovens bredd (15), sidovägg (16), hur man mäter hovens längd (17)

En hov är den undre delen av foten på en häst och andra uddatåiga hovdjur. För att hoven ska fungera krävs en snillrik konstruktion med såväl hårda som mjuka delar. Det hårda skalet som vi ser mest av motsvarar människornas naglar. Hos hästen fungerar hoven både som stötdämpning, skydd och för att hjälpa hjärtat att pumpa blod till resten av kroppen.

Hovens anatomi

I en genomskärning av hoven ser man de tre benen i hoven - hovbenet längst ner, strålbenet och den nedre delen av kronbenet. De rosa delarna är mjuk hud och kött, de bruna delarna utgör hovväggarna, den mörkgrå delen är hästens sula, den orange utgör tåkappan och den gula delen är putan inne hoven som fungerar som stötdämpare och blodpump.

Hovens olika delar har speciella benämningar, vilket framgår av bilden intill. Dessa olika delar har alla sina olika funktioner som skyddar hästens ben.

Hoven i sig brukar delas in i tre delar - tådelen, bakdelen och balldelen. Dock har dessa tre delar inga naturliga avgränsningar. Det finns även tre ben inne i hästens hovar - hovbenet, strålbenet och den nedra delen av det rätt så korta kronbenet.

Hovväggen, eller hornväggen som den även kallas, utgörs av hovspetsen, sidoväggarna, trakten och ballen. Hovväggens innersida består av tunna lameller som är fogade i varandra och förbundna med hovbenet. På så vis hålls hoven på plats. Hornväggen ser ofta ut att ha små horisontellt löpande räfflor högst upp vid kronan, där hoven möter hästens ben. Detta beror på att hoven växer nedåt från kronranden och räfflorna är i själva verket tusentals små rör som sitter fasklistrade vid varandra med ett mellanliggande hornlager. Kronranden eller kronvallen avsöndrar ett slags lack som skyddar hornet från fukt och torka och detta leds neråt genom rören. Hela hovväggen skyddas av en slags glasyr som är vattentät och mycket tålig. I hovväggen finns inga nerver, vilket gör att hovslagaren kan slå in hästskosöm i hovväggen utan att hästen känner detta.

I höjd med ballen är hovväggen urgröpt. Där börjar strålen med strålskänklarna. Strålen är kilformad och urholkad vilket i sin tur ger ett extra grepp.Om strålen är frisk och normalt utvecklad kommer strålen att vara i kontakt med marken när hästen sätter ner hoven. Stötvågorna som då uppstår fångas delvis upp tack vare strålens elasticitet. Strålen gör det också möjligt för hästen att känna underlaget. Sulan har en lätt konkav form, och ger hästen ett bättre grepp mot underlaget. Är sulan korrekt utformad så kommer den inte att vidröra marken, utan all stötuppfångning sker av hovväggen och strålen.

Innanför hästens sula finns de känsliga delarna av hästens hovar, den så kallade kötthoven, och innanför strålen ligger ballgropen. Dessa känsliga delar hjälper hästen att känna av marken den går på. Inne i kötthoven finns även en elastisk blåsa, den så kallade putan och det är den som fungerar som blodpump och stötdämpning i hoven.


/Alba

Hittade ett bra inlägg om klippning på dressyrnissen.se, täntke dela med mig av det här.

Vad tänker jag på när jag klipper en häst?

• Börja med att göra mig vän med hästen, klappar på den och kollar vart den är kittlig, eventuella ställen den inte tycker om att bli berörd på och skyggar för.
• Ägaren ska vara närvarande hela tiden.
• Bomull i öronen (om det går) för att döva ner dem
• Låter hästen inspektera klippmaskinen avstängd
• Startar klippmaskinen ifrån hästen och sedan lägger den mot kroppen och drar försiktigt utan att sätta ner skären för att hästen ska lära se hur hästen reagerar samt låta den vänja sig.
• Börjar klippa mitt på bogen – oftast är de inte kittliga där.
• Läsa av hästen hela tiden – den ska aldrig uppleva obehag
• Bevara lugnet HELA tiden – när hästen (som idag tex) stegrar sig får man försöka få kontakt med den igen och korrigera utan att bestraffa – bestraffa ALDRIG en rädd häst!
• Klipp inte mer än vad hästen psykiskt klarar av – pressa aldrig hästen
• Stålhättor på fötterna! Det gör ont att bli trampad!
• Stressa aldrig genom en klippning – det får ta den tid hästen behöver. Rea helklipps på en timma, Navve halvklipptes på ca 40 min.
• Behöver hästen bremsas etc skall detta göras innan klippning börjas – då hästen inte ska stressa upp sig!
• Man ser bara en sida åt gången – funktion före utseende!

Jag vill bara meddela(så att den andra bloggägaren vet), att jag inte kommer att hinna blogga i morgon ;)

Tills på tisdag LOVAR jag att jag har funderat ut något att skriva om... :D




Sorry, men det hände  något så det blev sådan här konstig text x'3


/Alba

Sorry,  men jag har idétorka igen... Någon idé? Det är guld värt om ni kommenterar vad ni vill läsa om! :]


/Alba

Hästens starka sinnen beror bland annat på deras starka instinkter som kommer från tiden som förhistoriska vildhästar. Med hjälp av sinnena har hästarna kunnat fly från fiender och kunnat överleva, även i ogästvänliga klimat. Men hästarna tar även hjälp av sina instinkter som tamhästar.

Många hästar har bland annat starka instinkter för att hitta hem. Om en häst rymmer eller kastar av sin ryttare så springer de oftast hem. Likaså om de känner av någon fara, så vill de oftast vända hemåt. Forskarna tror att detta hänger ihop med hästens luktsinne, eftersom hästarna verkar ha lättare att hitta hem om det är vindstilla eller om vinden blåser från stallet och mot dem. Hästar är även vanedjur och kan eventuellt även hitta hem med hjälp av de vägar man brukar rida dem på.

Att hästen är ett vanedjur märks även då många hästar oftast blir otåliga om man väntar med att ta ut dem i hagen en dag eller om man är försenad med kvällsmaten. Hästen har dock inget begrepp om tid utan går på vana. Hästar kan till exempel lära sig att höra skillnad på ryttarens eller ägarens fotsteg och hur de låter när det är dags att fodra. Men hästar som har tillräckligt med bete i hagen, eller tillgång till hö i hagen är inte lika benägna att bry sig om ifall det är dags att komma in.  /Alba

Ibland när man ser hästar slåss så både sparkar de och biter ganska hårt, vilket gör att man ibland tror att hästens känsel inte är så utvecklad som hos andra djur eller hos oss människor. Men faktum är att hästarna har en väldigt känslig hud och kan känna när små insekter eller flugor sätter sig på dem, redan innan de biter. Hästens hud har små, små muskler som den kan dra ihop, därför kan det rycka till i hästens hud ibland. Detta gör de bland annat för att jaga bort flugor. Vissa delar av hästen har även tunnare hud där de även är känsligare, bland annat i ansiktet, på benen och på magen. Manken är mycket känslig och det är oftast här som hästar kliar varandra och genom att klia eller gnugga manken kan man även lugna en stirrig häst. Det sägs att endorfiner frigörs i kroppen hos hästen om de klias på manken eller i mankammen.

Känselhåren runt hästens mule är väldigt viktiga känselorgan hos hästarna.

Hästar använder oftast munnen, manken och hovarna för att känna men de har även känselhår runt mulen och ögonen. En del väljer att klippa eller raka bort dessa, vilket är vanligt inom utställningsvärlden, men dessa känselhår fyller en viktig funktion för hästen och används ungefär som morrhåren på en katt. Hästar använder känselhåren för att känna sig fram. De talar om för hästen vad som finns nära ansiktet, eftersom hästarna inte kan se gräset de äter när de betar. Hästen kan även använda känselhåren i kombination med lukt och smak för att rensa ut sin mat, t ex om smuts eller främmande objekt hamnat i deras foder, eller för att ta ut det godaste först. Detta gör de då med överläppen som även den är mycket känslig, och används ungefär som en elefants snabel. Forskare tror även att tryck mot överläppen frigör endorfiner, precis som i manken, som lugnar hästen. Därför används ibland en brems (ett verktyg med ett snöre som snurras på hästens mule), när t ex hästen ska få tänderna raspade, då detta lugnar ner skärrade eller otåliga hästar.

Hästens känsel är det vi människor utnyttjar mest när vi rider. Bland annat utnyttjar vi känsel när vi använder våra hjälper som skänklarna eller när vi skiftar vår vikt och använder oss av vikthjälperna. Hästar kan även känna små, små kramningar på tyglarna av ryttarens händer. Då hästens mun är mycket känslig kan man även skada hästen genom att dra för hårt i tyglarna. Hästar som ibland utsätts för mycket kraftiga hjälper, t ex om de rids av obalanserade ryttare eller ryttare som har hårda skänklar och händer, kan ibland tappa känseln för just dessa hjälper. För att förfina hjälperna kan ryttarna ta hjälp av sporrar och spön för att förfina sina egna ben eller händer.

/Alba

Smaksinnet är också mycket välutvecklat hos hästen och precis som hos människan hänger smaksinnet ihop med luktsinnet. Hästen kan känna fyra olika smaker, sött , salt, beskt och surt. Smaksinnet används även det till att sålla ut fodret. Hästar vägrar i regel att äta hö eller annat foder om detta är mögligt eller på annat sätt dåligt. Ibland kan man se fläckar av obetat och högt gräs i hästens hage och det betyder oftast att just det gräset inte smakar bra. Hästar föredrar oftast färskt gräs som är sötare och innehåller mer protein. Smaksinnet är så väl utvecklat att de kan känna skillnaden mellan vatten hemma i stallet och vatten på t ex en tävlingsplats.

Hästar är precis som många andra djur och människor oftast mer förtjusta i söta smaker som socker och söta äpplen. Bland annat gör man en del foder som betfor och melass av restprodukter från sockerbetor och kan användas om hästen inte vill äta ordentligt. Men hästar kan även få försmak för beska smaker och salt är livsnödvändigt för hästar som alltid ska ha tillgång till salt i boxen och hagen. Hästar kan ibland slicka på en människas händer för att komma åt saltet i huden. Men hästar undviker gärna sura smaker.

Hästens luktsinne är även det mer utvecklat än hos människan och används både för att känna vittring av fara och för att ta reda på information. Att vädra i luften ger hästar ungefär samma information som vi får genom att titta eller lyssna på något. Hästarna använder även luktsinnet för att upptäcka om deras mat är bra eller dålig. Hästar äter till exempel i regel inte giftiga växter eller möglig mat. Dock kan en del giftiga växter ha en kemisk uppbyggnad som gör att de verkar oemotståndliga hos hästar.

Luktsinnet är det sinne som hästen har mest användning av som flyktdjur då de kan känna doften av vilda djur eller fara långt innan de ser dem. Därför blir en del hästar även extra flyktbenägna eller nervösa när det blåser eftersom de då inte kan känna vittring på samma sätt.

Hästar luktar alltid på varandra när de träffas för första gången, likadant om de träffar en ny människa eller ett annat djur som inte utgör någon fara för hästen. Genom att lukta på varandra får de information om den andra hästens status, personlighet och även humör. En häst som skiljts från sin flock kan även spåra dessa genom att känna deras lukt i gräset eller genom spillning. Hästarnas sinne är så väl utvecklat att de kan avgöra vilken häst som har lagt vilken hög med spillning.

Hästar kan även förbättra luktsinnet ytterligare genom att sträcka överläppen uppåt och utåt, så kallat flema. Detta gör de bland annat för att förstärka doftintrycket om de känner en doft som de aldrig känt förut eller om något luktar väldigt intressant.

Genom att röra på öronen kan hästarna filtrera varifrån ljud kommer och höra dem bättre

Hästens hörsel är betydligt bättre än människans och även om hästen inte förstår ord för ord, så är hästarna väldigt känsliga för tonfall och röstlägen och kan därför uppfatta om människan är arg, ledsen eller glad, likaså om hästen får beröm eller inte. Dock kan hästen, ungefär som hundar lära sig skillnaden mellan olika kommandon som ja, nej, halt, eller till och med vilken gångart man vill att de ska gå i. Hästarna hör även saker på väldigt långt håll och hinner oftast reagera väldigt snabbt på dessa.

Hästar har även ett större omfång av ljud och kan utskilja riktigt höga eller låga toner som vi människor inte hör. Människan hör ljud med en frekvens på högst 20 000 svängningar per sekund medan hästarna kan höra upp till 25 000. Hästarna kan även lokalisera ljuden bättre och höra varifrån de kommer. Bland annat har hästarna till hjälp att de kan vrida sina öron åt det håll ljudet kommer ifrån för att på så sätt fånga upp ljudet bättre. Öronen styrs av sexton muskler och kan vridas 180 grader. Därför har hästen ett uppfång på 260 grader runt kroppen. Hästen kan även stänga ute ljud genom att lägga öronen platt bakåt mot nacken. Precis som hos människan och många andra djur så avtar hörseln något när de blir äldre.

/Alba

Hästen är det landlevande däggdjur som har störst ögon i jämförelse med kroppen. Ögonen är även uppbyggda med en näthinna som är placerad snett i förhållande till linsen. Detta på grund av att hästens ögon sitter på vardera sida om pannan och detta är nödvändigt för att hästen ska kunna se och fokusera på olika sträckor. Ögonens placering gör även att synfältet sträcker nästan helt runt omkring hästens kropp men även att hästen inte ser samma saker med båda ögonen. De två olika bilderna sammanfogas i hästens hjärna, men avgränsas i mitten av ett litet fält, hästens blinda punkt. För att verkligen se detaljer så förstoras bilden i hästens hjärna med över 50 % och hästar är även väldigt känsliga för rörelser och upptäcker dessa väldigt snabbt, även detta ett arv från tiden som vildhäst. Det kan förklara varför en del hästar lätt kan bli rädda för plötsliga rörelser eller objekt som flyttas av vinden.

Hästar kan fokusera på längre avstånd genom att höja huvudet

Synfältet sträcker sig i halvcirklar på vardera sida om hästens kropp. Hästen har dock inget synfält precis rakt bakåt över ryggen och synfältet rakt fram är något begränsat, även om de kan se och även bedöma avstånd om de tittar rakt framåt med båda ögonen. För att kunna se rakt bakåt måste hästen vrida något på huvudet. Hästen fokuserar för att se klart genom att lyfta eller sänka huvudet. Med sänkt huvud ser hästen saker på nära håll tydligare medan de lyfter huvudet för att se saker på långt håll. Detta är bland annat viktigt att tänka på när hästen ska hoppa. Får den inte titta upp och se hindret så kommer den inte hinna se det tidigt nog för att klara hindret. Hästen kan dock inte se ett hinder under sig precis när den hoppar över det, inte heller kan den se gräset den äter om den har sänkt huvudet för att beta. När hästen betar kan den dock se rakt framåt, åt sidorna och bakåt mellan bakbenen. Synfältet är väl utvecklat från den tiden då hästen levde vilt och var tvungen att hålla utkik efter rovdjur. Det är även bevisat att tama hästar har lättare att se på nära håll, men svårare att se på långt håll, medan en vildhäst ser bra på långt håll och sämre på nära håll. Genom att se nästan 360 grader runt sig så kan hästen alltid upptäcka en fiende tidigt. Ädlare hästraser som t ex det arabiska fullblodet har plattare panna som gör att de har lättare att se framåt. Står man dock mitt framför hästen ser den oftast en bara som en grumlig skugga och därför är det bättre att stå lite vid sidan av.

Färg, ljus och djupseende

Äpplena i översta raden visar hur människor skulle se ett rött respektive grönt äpple medan de nedre visar hur en häst skulle se samma äpplen

Hästens förmåga att se färger är ganska omdiskuterad och inte helt utforskad, men många forskare är överens om att hästar, och även andra djur, snarare ser skillnaderna i nyanserna istället för rena färger. Man tror att hästen har en förmåga att kunna skilja på två eller tre nivåer av ljus. Studier har visat att hästarna kan skilja rött och blått från grått, men dock inte grönt från grått eller vitt. Troligtvis ser de grönt, gult, blått och rött som samma färg, då troligtvis en gröngul ton. En del hästar kan även ha problem med vita färger, t ex om en vit plastpåse ligger på marken, då vitt avgränsar sig väldigt tydligt mot bakgrunden. Detta kan dock även vara till fördel om man använder vita staket. Det är väldigt vanligt att hinder är målade vita med avgränsande färger och de ses då tydligt av hästen. Man ska undvika att ha hinder som är i ungefär samma ton som underlaget då hästen inte kommer att se detta. Undersökningar har även visat att en häst har lättare för att se ett hinder som är målat i två eller tre kontrasterande färger, än ett hinder som enbart är målat i en färg.

Hästens ögon behöver även längre tid på sig att ställa om sig från ljus till mörker, oftast så lång tid som en timme. Därför kan även många hästar reagera negativt om de ska in i ett mörkt stall, eller lastas i en transport. Men när hästens ögon har anpassat sig ser de i regel bättre än människan i mörker.

Hästar har inte heller något djupseende, så hål, gropar och diken är oftast bara svarta fält i hästens ögon. En mörk transport eller ett dike kan därför även verka bottenlös och skrämmande för en häst. Men djup, avstånd och sådana saker som storlek och form är något som går att träna hästen till att se, även om detta kan ta flera år. En hopphäst som ofta måste bedöma storlek, form och avstånd på en hoppbana och hinder har därför lättare för att utveckla dessa sätt att se.


/Alba

Hästen är ett flyktdjur, vilket innebär att den har en medfödd instinkt att fly från faror. Hästens sinnen är också väl utvecklade just för att den ska kunna upptäcka farorna i tid.

Alla hästar oavsett användnings område behöver regelbunden tillsyn av sina hovar av en hovslagare,  en utbildad legitimerad sådan.

Det är mycket viktigt med  riktigt utförd verkning av hästens hovar då det inte är mer än  några  kvadratcentimeter som bär upp hela hästens tyngd. 

I vissa situationer som i galopp och hoppning sätts bara en hov ned i marken först och får därmed ta emot cirka ett halvt ton häst på denna lilla yta. Bristfällig hovvård kan ge hästen skador för livet. Eftersatt hovvård räknas dessutom som djurplågeri enligt djurskyddslagen! 


Hovarnas tillväxt och slitage är anpassade till varandra för hästen tillvaro som gräsätande flockdjur i frihet. 
Men eftersom människan i dagens läge använder hästen på ett helt annat vis än vad gamla tiders vildhästar gjorde,  är man
i många fall tvungen att använda någon form av beslag för att skydda hovarna på hästen. 

För dagens avelsdjur och unghästar har denna balansen under tidens gång medfört att dessa djur rör sig mindre än vad naturen förutspått och de gamla vildhästarn gjorde. Deras horntillväxt blir således större än slitaget och måste då verkas av den anledningen.

Genom att skaffa sig goda kunskaper om förebyggande hovvård kan de vanligaste problemen undvikas. 
En riktigt utbildad hovslagare och ett bra samarbete mellan denne och veterinären ger de bästa förutsättningarna för att hovvården skall bli så bra som möjligt. Man ska absolut inte ge sig på att verka eller försöka sko sin häst själv. Risken för skador är mkt hög om man inte vet hur man exakt gör. Vinklar kan bli fel, och följden blir belastningsskador på hästen. 

Visst kan många hästar gå utan skor, detta beror helt på hur du använder din häst!!! vilket underlag du rider på!!! vilket typ av hovar din häst har. Har hästen bra och fina hovar utan sprickor etc kan den i vissa falla klara sig utan skor, som avelsdjur o unghästar, ofta shettisar tex. 

Verkning
Hovarna skall verkas med fyra till sex veckors mellanrum för att hovmekanismen skall fungera på ett korrekt sätt.  Det finns de som har längre verkningsperioder, upp till åtta veckor, men detta är inte bra på sikt. Tillväxten på hoven kan variera och vara mindre under vinterhalvåret exemplevis. 

Orsaken till att man måste verka hovarna på en skodd häst så pass ofta är inte för att skorna är slitna, för de kan ju i regel användas flera gånger, utan för att hoven växer.

Hoven är ju hård utanpå men mjukare inuti. I hoven finns det flera små ben vilka alla har senor, ligament och blodförsörjning. Runt dessa sitter den känsliga hovläderhuden. När hoven sätts ned i marken tas stöten och vikten upp av strålen och den elastiska putan. Strålen och den elastiska putan pressas i genomtrampet mellan marken och den djupa böjsenan då kronbenet sänks. Elastiska putan pressas då ut åt sidorna, strålen plattas ut och genom press från hörnstöden vidgas hovens bakre delar då hovbrosk och traktväggar pressas utåt. Detta är en del i stötdämningsmekanismen vilken sörjer för hovens näringstillförsel. 

Detta kan man se på en avtagen hästsko på hovsidan. Där kan man se en klar förslitning i metallen i trakterna. Att trakthornet kan slita ned stål på det viset visar slitaget på själva hovhornet. Hovens bakre del slits på detta sätt så kraftigt att hovvinkeln under skoperioden hela tiden förändras till en bakåtbruten tåaxel. 

Väntar man för länge mellan skoningarna ökar risken för hältor och inflammationer.Det får aldrig gå så långt att hoven växer över skon. Om skon ligger innanför hovens yttre kant bakåt eller åt sidorna är det hög tid att sko om hästen!

Om du väntar så länge med att verka hästen så att hoven växer utanför skon hämmas stötdämpnings- och hovmekanismen. Följden av detta kan även bli att trakterna spricker då de inte får något stöd när de pressas utåt och för att de är låsta ifrån att fjädra inåt av det övervuxna hornet. 

Vid sådana här skador blir hov- och stötdämpningsmekinsmen nedsatt ända fram tills att hornet vuxit ned och blivit bortverkat, vilket tar flera månader. Om man räknar på detta rent ekonomiskt samt de minskade träningsmöjligheterna överstiger detta klart priset för att låta verka hovarna i tid.

Det är också så att desto längre period man har mellan skoningarna, desto vidare måste hovslagaren sko. Detta innebär att hovslagaren måste lägga skon längre utanför hoven åt sidorna och bakåt för att hoven skall få stöd underifrån under hela skoperioden. Att sko på detta viset ökar också risken för att hästen skall trampa av sig skorna.

Verkningen i sig går till så att hovslagaren tar bort överflödigt horn och verkar hoven för att rätta till felaktiga benställningar. Med hovkniven känner hovslagaren sig för i tådelen hur mycket som kan tas. Man skall gå så pass långt in i hornet att man ser ett klart samband mellan vägg och sula. Efter detta börjar själva verkningen. 

Bärranden verkas med hjälp av hovklingan och klubban tills det att man uppnått ett gott samband mellan vägghorn och sulhorn, så gott det går. MAN SKA INTE UTFÖRA DETTA SJÄLV!!

Som regel skall tåväggen vara dubbelt så hög som traktväggen. Hovslagaren börjar i trakten och verkar runt hoven till den andra trakten så att tåväggen blit dubbelt så lång. Som regel skall också tåvinkeln verkas så att den blir 40-45 grader på fram och 50-55 grader på bak. 

Tåaxeln måste alltid vara rak och hoven skall vara lika hög på båda sidorna. Vid felaktiga hovformer kan dessa normer inte alltid uppfyllas, utan detta måste rättas till under flera verkningar under en längre tid. 

Sulan skall helst inte verkas alls. Endast så mycket sulhorn avverkas så att bärranden blir plan. Eventuellt söndersmulat och mört sulhorn skall vara så tjock som möjligt för att utgöra ett tillfredsställande understöd. Hörnstöden skall bevaras i största möjliga mån då de hjälper till att bära upp tyngden. Strålen skall verkas ren så att söndertrasade partier avlägsnas. Strålen skall alltid vara så bred och kraftig som möjligt. Den får inte verkas så att det bara blir vassa kanter kvar. Strålfårorna kan verkas till en fräsch yta, men aldrig på djupet. Horn på stråle och i strålfåror som angripits av strålröta skall alltid skäras bort.

Efter verkning med hovklingan och klubban raspas hoven jämn så att bärranden blir helt plan. Tåväggen putsas till med raspen för att skons tåkappor skall sitta bättre. När man verkar hästar som inte skall skos avlägsnar man inte lika mycket av bärranden utan rundar mest till den med raspen ordentligt runt om.

MAN SKA INTE UTFÖRA DETTA SJÄLV!!

Skoning
Har man en häst med bra hovar som kan klara sig utan skor är det en fördela och mkt bra, att lägga på skor är att ingripa i hovens normala funktion och man skall inte sko hästar om det inte finns särskild orsak därför.

Som tidigare nämnts fungerar elastiska putan som en sug och tryckpump när hoven sätts ned och lyfts från marken. När skor sätts på påverkas alltid denna naturliga process. De tillfällen som hästar kan behöva skor är när den nöter på hovarna så pass mycket att den behöver skor som nötningsskydd, för att balansera upp felaktiga benställningar, vid balansering på travhästar samt på hopphästar som på grund av halkrisken måste ha broddar. 

Precis som vid verkning skall skoningen ALLTID utföras av en utbildad hovslagare. Fel utförd skoning kan ge skador för livet eller skador som till och med kan leda till att hästen måste slaktas.

Skorna skall alltid tillpassas efter hoven innan de läggs på. Helst skall de varmriktas då man inte får riktigt lika bra resultat vid kallriktning. Här i Sverige är det en vedertagen metod att kallsko hästar, medans i andra framstående hästländer som England, Franskrike, Schweitz, Tyskland och Holland anses detta som fusk eller slarvjobb. Oavsett om man tillämpar kall- eller varmskoning skall alltid skon tillpassas efter hoven och aldrig tvärt om!


Hästskor
Storleken på skon mäts från trakt till trakt runt ytterkanten på skon. Skons bredd är densamma som skoarmens bredd. 
Det finns en uppsjö av olika hästskor. Generellt sett skall skon vara bred för att bärytan skall vara så stor som möjligt och relativt tunn för att inte störa hovmekanismen för mycket. Skotyperna varierar främst i tjocklek (om 6, 8, 10 eller 12 mm), i bredd, fals eller inte fals, samt sömhålens placering. Rådgör med din hovslagare om vilka skor som är lämpligast för din häst.

Inför hovslagarbesöket
När hovslagaren skall komma och sko din häst åligger det dig som hästägare att vidta vissa förberedelser. Hästen ska vara intagen från hagen och ren om benen. Det är inte hovslagarens jobb hämta hästar i hagen och borst rent!!! Det är ditt ansvar!

Hästens skall stå på sin plats i stallet med rengjorda fötter. Hovarna ska helst vara torra innan verkning. Är hovarna fuktiga kan hovslagren lätt slinta med verktygen och skada sig själv eller kanske hästen. Är du själv inte där när hovslagaren kommer så sätt gärna på hästen grimman innan.

Hovslagarens arbetsplats måste vara en bra plats att hålla till på. Golvet måste vara plant för att hovslagaren också skall kunna verka plant och jämnt. Golvet skall sopas innan så att hovslagaren slipper stå och göra det, för det har han/hon inte betalt för.

Belysningen är viktig för att hovslagaren ska kunna se och göra ett bra jobb. 

Fölets hovvård

Fölet skall vänja sig vid att lyfta sina fötter och få dem urkratsade redan några dagar efter födseln. Detta måste ske med största tålamod och mjukhet. Fölet får absolut inte förknippa hovvården med något obehag för då kan det bli mycket svårhanterat i framtiden. 

Vänj fölet succesivt med att hålla upp hoven längre och längre stunder i taget så att den inte bara vänjer sig vid att lyfta upp foten lydigt, men inte hålla kvar den. VIKTIG ...lyft INTE för högt... vilket oftast är det vanligaste felet att hästen tycker det är obehagligt.

Första hovslagarbesöket bör ske vid 3-4 veckors ålder. Hovvården av föl är otroligt viktigt. Om dess benställning inte är helt korrekt kan hovslagaren ofta rätta till detta om detta görs i tid. Fölets benställning går nämligen bara att påverka genom verkning fram till cirka 6 månaders ålder.

Spara på skorna!!!
Måla något trevligt på skon och häng upp. Hästsko betyder tur! "hålet" ska hänga uppåt. Annars rinner turen ut...


Källa: Horseway.se

/Alba