Idag kom jag, en mörkrädd liten flicka, till stallet och skulle rida Brandon. Allt gick bra, jag sadlade, gjorde oss i ordning, satt upp och red iväg. Red runt tjärnen för jag känner att jag har bra koll på den vägen, det gick faktiskt jättebra i början! Han gick i form i både skritt och trav så som det ska vara, gjorde några riktigt fina skänkelvikningar i båda gångerterna och sen skulle jag galoppera. Åh hjälp, det var läskigt, men det gick bra. Sedan skrittade vi och travade lite och när vi kom ut på rakbanan fick jag någon konstig knäpp att jag skulle galoppera. Inte smart. Brandon laddade som fan och det gick snabbare och snabbare, först tappade jag ena stigbygeln och sedan andra. Ni vet den där panikartade och hjälplösa känslan man får, den är rätt hemsk. När vi närmade oss stigen som ledde ut till vägen tog jag mig dock i kragen och gjorde one rein stop. Skritten hem var fruktansvärt spänd och funderade lite på att hoppa av men jag red hela vägen hem.